Jätterätt till Zakopane

   Att Martin Frantz byggde en replika av Jean de La Vallées Katarina Kyrka i Stockholm i sitt mer närliggande Jelenia Gora rår ju inte jag över hur gärna jag än vill. Det hade visst med Karl XII och religion att göra men känns ändock lite spännande år 2015. Jag gjorde honnör och sa goodbye till staden medan jag vandrade på 1:a maj-gatan mot stadens station i utkanten av något som skämdes över sin historia.
   Stationshuset kändes så övergivet, så tillintetgjort av forna kommunisms likfärdighet att jag började tvivla på att det ens gick att köpa en biljett. Jag hade ju bara gått av här en gång. Och vem tänker på avgående stations biljettsäljarkapacitet? Rätt vad det var blickade en ung dams ultrablå ögon mot mig som om hon undrade vad kattdjur dragit in till staden. Efter engelska ord och oväntad stor hjälp i biljettluckan avslöjade hon att hennes ögonfärg var falsk. De ultablå ögonen var linser som skylde de gröna. Men vem är först att anklaga? Vem av oss skyler inte det ultrablå framför det gröna? Vem av oss vill inte dölja rynkans fasad gentemot en slät nypolerad BMW?
   Jag hade ju tänkt åka till Tjeckien och staden Cesky Krumlov i den allraste södraste delen av landet. Den skulle ju vara så vacker, så speciell så oemotståndlig. Hon skakade på huvudet efter att damen i biljettluckan uttryckt världens näst mest bekymrade min.
- Nej. Du får inte åka till Cesky Krumlov! Det är en resa med sju byten och alldeles för farligt.
   Hon sa så och menade det. Hon brydde sig om en svensk borttappad turist i sitt egnaste land. Hon rådde mig att i stället ta tåget till Wroclaw och där invänta en buss som gick till någon tjeckisk stad och så vidare.
  Det var då. Det var då det inföll sig att jag Tony Dahlberg insåg att det kanske finns de här i sitt eget land som vet bättre än du. Jag lydde hennes råd och löste en enkel till Wroclaw. Vi delade bord och talade engelska med varann under de dryga två timmar som färden mot en av Polens största städer tog. Under den tiden lärde jag mig mer om Polen och om dess människor som annars hade tagit mig mer än en förskolelärars sommarlov att lära mig.
   Justyna följde mig ut från perrongen på Wroclaws station till platsen varifrån bussarna till Tjeckien skulle föra mig. Hon var en människa som följde sitt hjärta och som sa mig att Polen har en alldeles bedårande framtid av sin tid att vänta sig.
   Satt och väntade. Låg och väntade. Stod och väntade - och gick lite. Kände att jag nog borde stanna kvar i Polen trots allt. Att jag nog inte borde färdas till Tjeckien, att jag helt enkelt skulle byta mål. Gick in i den lilla lilla kuren mitt på den stora hållplatsen och framförde mitt önskemål till farbrodern jag några timmar löst biljett till Tjeckien hos. Något, om än väldigt mycket något, besvärad bytte han ut min biljett - förstås mot en liten avgift - till staden Krakow. Jag tänkte att Krakow borde vara bra, en alldeles bra stad att ta sig till och njuta av.
   När bussen nästan fyra timmar senare svängde in till hållplatsen såg jag att det stod Zakopane på den. Z-A-K-O-P-A-N-E... Namnet ingav en lyster av något speciellt, något alldeles jättevackert. Jag skulle till Z-A-K-O-P-A-N-E. Zakopane - det livsmålet kändes äntligen rätt. Busschauffören var inte alls villig att byta ut min biljett till Krakow mot en biljett till Zakopane. Men av hans handrörelser och minspel utläste jag att "Jag ger fan i vart du åker bara du kliver på bussen NU så jag får komma härifrån i rätt tid". Jag är inte den besvärliga typen utan gjorde det som föll sig lägligt just då. 
   Efter en timmes färd av de sammanlagt sex-sju timmarnas restid klev ett par ombord. De skulle också till Zakopane för att delta i en kurs där man räddar människor från laviner. Bra tänkte jag. Om de ska gå kurs i hur man räddar någon ur en lavin torde de med största sannolikhet kunna rädda någon från en buss till en okänd stad. Vi pratade under flera timmars tid till dess sömnen bestal oss det sociala.
   Jag vakande av tortyrens känsla. Min strupe var Sahara. Min vattenflaska var under mig. Den hade halkat ned o låg preciiiiiis så att jag kunde känna den med vänste häl däri jag insåg att; puttade jag den något längre bakom mig skulle min törst på denna resa bli olidlig. Jag tog till små små röelser. Väldigt pyttesmå och ännu småigare. Men flaskan var där den var och min strupe sjöng inga lovsånger. Jag försökte sova vidare men kunde inte. Jag var besatt. Besatt av en enda tanke. Vatten. Sahara kändes plötsligt som ett vattenland med dyrt inträde. Min häl kände flaskan. Om jag böjde mig framåt tog sätet framför emot. Jag satt som jag tror att en räv känner sig när den fastnat i en fruktansvärd gemen rävsax. Böjer jag mig däråt gör det ont, böjer jag mig åt det håller gör det ännu ondare. Jag satt fast. Utan vatten. Jag försökte sova. Jag försökte sova igen. Jag beslöt mig för att - må det bära eller brista - jag gör en sista akrobatisk övning, ett sista gymnastiskt ultra-försök att nå vattenflaskan med udden av mitt vänstra pekfinger medan vänster häl ger efter och jag med min högra fots högersida lirkar fram vattenflaskan. 
   Ett lyckosamt försök som lyckas är så mycket bättre än ett lyckosamt försök som misslyckas och jag var alldeles nöjd när Sahara försvann ur mina tannkar, strupen sjöng av vatten och jag blickade ut från de immiga fönstren o såg hur Zakopanes snöklädda berg närmade sig. Nu kom jag jätterätt!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0