Knäckt av osannolikheten
Det är lite konstigt. Man tänker att de där stora tankarna ska komma över en som en slags helig ande som frälser en när man är i sitt absoluta perfekta. Men de kommer inte då. Inte till mig. Nån har väl skrivit fel adress utanpå kuvertet.
De, eller snarare Den som idag, kommer i stället när jag sittet i bilen på väg hemifrån till torpet efter att ha lämnat en av mina vackra söner som ville hälsa på en liten stund. Den är överväldigande och ofattbar. Lika ofattbar som att jag numera gråter riktiga tårar i känsliga stunder. Något jag inte gjort på så många många år.
Att vara. Finnas. Få delta i det här livet som är mitt. Det är så fucking fucking unbelievable och nästan inte på riktigt. Hur stor? Hur jäkla stor e chansen att jag. Jag. Jag. Jag ska få finnas?? Ser mitt liv som större än alla osannolikheters osannolika bilder av hur ett barn blir till. Vet inte vem jag ska tacka förutom mina föräldrar som av en otrolig slump skapade mig i en kort, så väldigt väldigt kort stund av eufori. Vet inte vem eller vad mer jag ska tacka. Och att det blev just jag. Är så knäckt....
Det osannolika till trots, är jag glad över att du finns så att jag kan läsa din blogg!!