Plus

   Hade ju sett om det förut nånstans. Högalidsloppet över 5 km. Men som så mycket annat - glömt det.
Men idag när jag o hustrun var på utvecklingssamtal såg jag en flyer på en anslagstavla som påminde - och det var ju idag. Även om Liselotte skulle ta bilen till Öland tänkte jag att jag ju hade en moppe som kunde föra mig ut till grannbyn Smedby o Högalidsloppet.
Tänkte att - är det verkligen nyttigt att springa ett lopp dan efter man tränat lika långt. Men sen tänkte jag inte mer utan gick på känsla.
   Det kostade fyrtio kronor att vara med. Lika mycket som jag växlade tjugo-lappar till för att kunna ge de två tiggande rumänerna utanför köpcentret. Det finns inget självgott i att tala om att jag ger till dem. Inget alls. En del trycker till och med att det är riktigt dumt. Men det tycker inte jag och det står jag upprätt för. Jag känner att jag har råd att dela med mig till mina medmänniskor som inte fötts med samma, tyvärr så många gånger tagen för given, silversked i mun som jag - och då gör jag det - för att jag kan - OCH VILL. Punkt.
   Jag sprang med mitt spring och var med de främsta. Kom i mål nånstans bland de tio främsta och det är jätteviktigt för mig. Jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna som hatar hatar o förlora och vill helst ha så många som möjligt bakom mig. Ja, man kan vara med för att det är roligt. Och det är jag. Men man kan också vara med för att det är roligt och ändå ha ett mål. Och det har jag. Jag vill vinna även om jag aldrig kommer att göra det :)
Men jag vill och det är det som är viktigt i min värld.
   Det är fascinerande hur jag under ett lopp jobbar SÅ jäkla mycket med med det mentala. Konditionen finns där men det mentala är som en motståndare i världsklass. Värst är det den näst sista kilometern, oavsett distans, när allt bara är jobbigt och några rutinerade sparat krafter och springer förbi. Men jag ler ändå för att jag har förmågan att njuta av det jobbiga, ler åt fotografter och publik som ivrigt o fantastiskt hejar fram. Mitt leende är min västa motståndars värsta fiende. Men mitt leende vinner ju o jag har den fuckin förmågan att le åt mig själv.
   Efter bjuds banan, vatten, kaffe, Mer o korv. Kollar på anslagstavlan o ser att jag som en av få vunnit ett litet pris. Ett USB-minne. Jag gick säkert "plus" på mina satsade fyrtio kronor men det gav lite smolk. Jag vill inte gå plus när en arrangör ger överskottet till WWF. 
Det är skillnad när jag i kväll satsar tre hundra kronor på hästar och slutligen får trehundrafyra kronor tillbaka. Ja, jag går plus med fyra kronor. Fyra kronor som tas från nån annan som också spelat på hästar. Men det är inte samma sak. De som satsar på hästar ger sig själva in i leken. Men WWF ska ha så mycket som möjligt och på dem vill jag inte gå plus.
   Att gå plus på livet är alltid ok om du gör det på ett ok vis som känns ok i din själ. Inte nån annans - utan i  din själ.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0