Roy Anderssons Europe

   Jag är mitt i en Roy Andersson-reklamfilm. Känner så när jag kliver ur hissen på hotell Europe mitt i Jelenia Gorias stadskärna. Hotellet där gästerna glömde att checka in nån gång runt 1946. 
   Är i sängen en morgon o blickar åt norr där mitt hjätas lovsång fortfarande sover sin lätta men djupa vackra sömn. Ska jag gå upp o sätta på kaffe nu eller nu eller sen? 
   Heltäckningsmattan kanske lades in för fyrtio år sedan för att få fart på ruljansen. Antingen har de dammsugit den väl varje dag eller så har ingen mänsklig sko satt sina steg på den sedan dess. Blickar uppåt tills skinnet över adamsäpplet stramar. Det finns ett tak. Det är vackert och väldigt högt upp. Med stukatur och mönster i. 
   Ute på altanen på Solvägens baksida strålar solen som sig bör all tid. Men kaffekopp i handen är en del i min meditation över livet på en ostkust. Fåglar. Flygare som lever sitt liv på vår baksida och som gör det så gott de kan. De sjunger vackert. I synnerhet vackert för att vara en baksida.
   Kan inte avgöra om någon nyss rökt i hotellhallen på tredje våningen alldeles nyss eller för hundrade år sedan. Men tokbaken sitter i väggarna på ett nyanserat trivsamt sätt som gör att jag tänker på en morfar. Kanske min morfar, eller någon annans farfar eller likväl pappa. Allraste längst in i den stora stora världen och hallen finns en dörr. På den dörren står ett nummer. Tittar på nyckelen och ser att numren är likadana. Träder in i ett rum som känns som tre. Om jag ställer mig på mig själv två gånger så kanske jag nuddar taket med tungan om jag står med bakbundna händer. 
   Undrar om jag fortfarande är vaken själv eller om någon ur familjen hittat ned i köket till den öde ön med smulor som simmar som hajar runt brädan där den ensamma limpan sitter fast och törstar efter limp-lust. Kikar in och ser bara olyssnad tystnad.
   Fönstren är dubbla liksom. Först får man öppna ett och sedan ett till innan gatans lugna obrus når öronen. Lutar mig ut så mycket att jag känner fötter som är tyngre än överkropp och ser några människor som lever här. Som är på väg till något som inte angår mig. Låter fönstret stå öppet över natten trots att jag vet att jag kommer vakna igen med troll i halsen som skvallrar om marskyla.
   Trappan upp till andra våningen hemma. Till mitt jobb, till min plats i den stora världen. Intar position och konstruerar arbetsuppgifter till mig själv för den goda sakens skull. Dagen har bara börjat men känns nästan slut ändå.
   En ny dag med sol och en klocka som inte passerat halv sju. Ut i Roy Anderssons korridor av oändliga dörrar och möjligheter till en trappa där historiska viskningar minner om herrar i hög hatt och damer i gredelina klänningar med släp. Första salen tom med sina stora glasdörrar slutna. Andra salen öppen. Öppen-tom men ändå inbjudande med sina sjutton bord med snövita dukar. Väljer ett av de fria sjutton, sätter mig på duken som skvimpar ut kaffet o fular till snövits duk.
- Katastof! Det ordet finner mina läppar och säger mig att det borde innebära ungefär samma på polska när den äldre lugna damen kommer fram och jag pekar på vad som hänt. Hennes leende gör morgonen varm.
   Slut och starter på platser i livet med så olika förutsättningar men med samma liv och om jag vill se det så, en förutsättning som bara jag utifrån mitt innersta bestämmer. Vad bestämmer jag när dagen bara har börjat?
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0