Tony was here - in Zakopane
Letandes efter den lilla lappen som förkunnade att jag hade rätt till min ryggsäck. Hittade en lapp under sätet i lätt sömndrucket tillstånd. Ingen brydde sig om några lappar o tur var väl det då min hade fel nummer o var nån annans.
In i en superduper kall bussväntsal som Stalin verkade ha gett bygglov till. Paret som skulle gå kurs i att rädda människor ur laviner var där o vi slog följe genom en ouppvaknad snöstad med unik byggnadsstil där taken på husen knappt finns.
Inga cafeer öppna klockan halv sju på morgonen. Vandrade gata upp o gata ned på de få som fanns till vi hittade ett för dagen nyöppnat cafe där vi satt och tittade på när nyheterna kablade ut hur terrorister dödat massa tusrister i Egyptien. Tack för kaffet!
Sedan visade de mig till ett härbärge som hyrde ut rum till hyfsade priser. Jag gillade tanten som styrde o ställde. Hon påminde om min älskade svärmor och jag kände mig riktigt hemma. Bara njöt av varat. Fick meddelande från min minsta som som påminde "Pappa - glöm inte solförmörkelsen". Gick ut o såg hur månen snuddade vid solen medan hustrun rapporterade att densamma där hemma skymde solen alldeles helt. Ibland är man på rätt men ändå fel plats... Gick ut i staden och inhandlade nya kängor.
Ratade liften som förde en upp till toppen med utsikt över hela Zakopane o lite till o gick uppför i lerklafs och snömodd. Kände frihet och njöt av leran på de nyinköpta kängorna. Ofta tycks nedför vara lättare och behagligare men nu kändes det mer som att lämna nåt storslaget och oförglömligt. Ungefär som när man var liten, inte fick gå bortom tomtgränsen, kanske gjorde det ändå tills mamma ropade och man fick lämna den stora oupptäckta världen.