zoogreat.blogg.se

   Jag bestämde mig redan dagen före. Tog mig ju till Jelenia Gora för naturens skull. Det var varken naturens fel eller någon annans. Bara mitt eget rätt. Såg de ju. Bergen. Det var lite snö på dem. Högst upp. Sådär som man ser på tavlor hemma hos gamla människor som har tavlor med naturmotiv. Såna som visar på riktigt avskalat sätt hur världen ser ut, utan om och utan några men. 

   Hos turistinformationen kunde jag säkert få hjälp. Gatorna var morgonvåta, fyllda av flitigt trampade vackra gatustenar och tomma på människor. Jag trampade lite till på dem tills jag nådde Ratuszowy, torget med de gamla husen omkring och i mitten. 

   Framme vid turistinformationen möttes jag av öppettider kl 10-18. Men jag ville inte vänta nästan två timmar o tänkte att jag nog skulle finna bergen utan hjälp. Hade ju sett dem o visste vilket håll jag skulle åt. Gick väl bussar kunde jag tro och ställde mig vid en, två, tre busshållplatser där busschauffören var gång pekade i en annan riktining och syftade till att jag stod på fel ställe, innan jag gav upp och började traska. Gick o gick o gick till jag kom utanför staden och till en sjö. Försökte utläsa på en karta vid vägen var jag var och insåg att jag nog tagit en väg för mycket åt öster. Men om man tar en väg för mycket åt öster så finns det alltid lite mer gott väster kvar tänkte jag och fortsatte gå.

   Efter dryga två mil och kanske fyra timmar kom jag till Karpacz, den lilla staden vid bergen där de hade skidlift mitt inne i centrum. Strövade på måfå och kom på en bergstig som blev snöigare och snöigare och lite halare för varje krök. Men vad gjorde det när jag hade gympadojor med rejäla räfflor på sulan?! Mitt i skogen stannade jag och försökte höra. Men kunde inte höra något. Inte ens höra tystnaden, så tyst var det. Hörde knak. Ett sånt där knak som blir när en björn trampar med tassen på en torr gren. Björnar. Såg skyltar där de varnade för dem men läste också att de borde sova fortfarande. Men knak kan göra en nervös. Men när jag nervösat av mig lite fortsatte jag gå o gå på en uppåttjackande stig som aldrig tycktes ta slut. Men allt tar slut och det gjorde vägen också innan bergets stora snö tog vid.

   Ett hus där det rök ut skorstenen. Ett hus på randen till vildare och ännu mer höglänt natur. Jag knackade på utan att nån öppnade. Det var mörkt. Jag puttade till dörren som knarrade upp på halvglänt. Jag kikade in o ropade ett jättelitet "helllloooo". Jag ropade ett lite högre litet "helllooooooooo" och plötsligt kom en gammal mustaschprydd man med yrvaken uppsyn ut från ett rum i andra ändan av rummet som jag skymtade. Han pratade något på polska som var mig helt främmande. Jag gestikulerade med armarna och försökte få honom att förstå att jag ville ta mig allra högst upp på toppen. Han fick plötsligt ett helt vaket utseende och tecknade något med ordet "lavinya" där jag förstod att jag inte fick gå vidare för att det var lavinfara.

   Jag sade ett av mina otaliga Dziekuje (betyder tack på polska o uttalas ungefär "jin kojje") och lommade ut. Fann en annan väg ned som löpte längs med älven, floden, bäcken eller vad man skulle kalla den. Den där brusande, forsande bångstyriga vattenvägen som banat väg för hela dalen genom urminnes tider och som jag och alla hade att tacka för att vi kunde uppleva det här. Det gick långa bitar att åka kana på sina skor nedför den djupsnöiga skareprydda vägen i brist på skidor till dess det gick för fort och jag stöp och nästan stöp gång på gång men hade kul så skrattet bubblade mellan bergsväggarna om än utan eko för att granarna oteatriga ridå runt om täppte ljudet på sin väg.

   Tittade på klockan o insåg at tjag varit ute o gått konstant i sex timmar. Kände friskt mod o erfor att, kan jag gå hit o uppför berg så kan jag gå hem. Tre kilometer senare pajade jag ihop helt o fötterna skrek o kved efter en buss. Alldeles lagom kom den frälsande ängelen i form av den lilla byn Milkow med busshållplats. En välsignad plast just då. Bussen kom. Jag åkte. Den släppte av mig nånstans i Jelenia Gora. Jag letade mig "hem" och kände mig alldeles nöjd och helt jättetrött. 

   Jag o Jelenia Gora var äntligen sams. Vi hade enats o känt in varann. Både sa; jag släpper dig nu och tar mig vidare. Vi skulle bara sova lite innan jag liksom programerat styrde kosan åt nåt annat håll. Visste inte vart, visste inte nåt. Men somnade lycklig med fönster gläntöppet, även om jag visste att den råa marsluften skulle plantera troll i halsen på mig under natten. Men gläntade fönster som släpper in livets essens i form av luft ska icke förringas.