Det molnrunda busiga

Jag är ju alltid solen när det dagas. Vet inte alla det? Att det är jag som är denne där som ger regnets förnekelse i paraplystället korgen och i stället drömpratar om varma grader i skuggans omvända värld? Det borde väl alla veta om jag inte ibland hade lurats lite grann? Men man kan ju å andra sidan inte veta allt. Inget är som att kissa ut i natten, vänd mot det totalt svarta på andra sidan landsvägen allt emedan grodpaddor kväkar bortom skogsdammen och de så levnadsvackert döende syrsorna i lugn panik spelar sista versen på sommarpsalmen. Karlavagnen är nattens vän på våg mot säng. Jag kan, att om man drar ett rakt fantasitänkt kritstreck mellan de bakersta två av det sjustjärniga stjärntecknet, och fortsätter ett kattkliv uppåt så finner man det kanske enda beständiga i alltet - Polstjärnan. Den som visar helt o hållet åt norr. Det är bra att veta om man skulle ramla sig vilsen i livets natt. Om det är bra att veta eller ej vet inte jag. Man kan ju inte veta allt. Men den här natten har målat en glad mun på himmelen mellan morgondagens lovande bröder av moln. Och det är bra. Bra med glada munnar. De är alltid bra i livet som är vad du vill att det är. Livet skrattar hela tiden. Ibland i mjugg men oftast rakt ut om du är beredd att anamma. Men kära måne. Vad gör du nu? Alldeles fylld i rundet busigt bakom tallkronor. Vad sprallig du Är. Gillar din o min egen humor när den är som bäst. Och jag - jag bara härligt månar mig i månskenets klistermärkesgula glans just som jag sätter fötterna i tre storlekars för små tofflor. Jag aktade alla sniglarna fylld av vördnad inför livets domsal. Trampade milimetrar bredvid och fann asken Ygdrasils vatten på butelj. Inget prydligare och mer ostillöst finns än att halsa nyöppnad brut bara för att jag kan. Det finns inget inget alls som min älskades läppar mot mina. Det finns absolut ingenting mer livsåtråvärt än hennes läppars beröring, likt ett vårregn mot en idiots panna och dess underblickandes ögonpar, stundom sökandes mot regnbågens alster på himmelen. Eller likt Carolas konsert i den fräscha ruinen. Ett vackrare konstverk än så kan ingen mänsklig hand återge ens med stödkrage. Nu när natten berättar sin saga om något som skulle leva lyckligt i alla sina dagar börjar bekänna färg, och där jag kan syna med en halvtaskig hand, känner jag att vi alla inklusive dagens motsats, kan hissa en vit flagga som kännetecknar att fred och frid råder som en Adam o Eva hand i hand utan äpplen o ormar. Men om det är sant vet inte jag. Man kan ju inte veta allt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0