Här kommer alltet

Har så mycket inuti mig. Mycket som vill ha totalt mer och som vill ut. Mitt liv som just nu är ett vara i något som känns likt universums troligen kaotiska tillkomst till trots utan amfetamin eller andra lurendrejerier. Men i alltets virrvarriga bringas en ordning som kosmos styr, något jag och ingen annan har kontroll över. Jag vet det och är trygg i dess sanning. Hon sa ju så, hon som spådde mig. "Fram till i höst kommer ditt liv vara händelserikt och du upplever en slags stress". Men hon upprepade sitt mantra till mig - "gör inget förhastat". Det här är ett brev som speglar verklighetens cocktails av tankar som längtar efter de där ljumna sommarkvällarna där allt är enkelt och lätt att andas in. När vet jag om jag gör något förhastat? Om jag skulle låta alla beslut dröja skulle det tära än mer på vissa omkring mig som normalt tycker jag drar på att bestämma mig eller äta upp min Black and White. Jag tar det väl lugnt som det är?! Om man tagit ett förhastat beslut uppdagas det ju ändå inte förrän efteråt om det var förhastat eller ej. Förhastat. Det vilar något både livsbejakande och samtidigt ändå något negativt i ordet som inte kan bli rätt förrän efter svaret liksom. Ett av de få frågeorden som det inte finns skolverkligt facit på. Någonstans mellan flyttkartonger och darriga sandalkliven upp på stegen vid husets korta sida till parabolen, som retade mig fullständigt i sin dum-dum-ovilja att hitta rätt grader, insåg jag saknaden av mitt skriva. Modemet! Var fan la jag modemet? Plötsligt insåg jag att modemet kanske låg nedpackat i någon hemlig eller ohemligt uppenbar låda var som helst och kanske i något alldeles fuktigt utrymme där det mådde pyton. Jag började leta. Letandet i alla kartonger kändes oändligt från övervånnig till bottenplan och ut i källare och uthus. Jag trodde inte man kunde ha 718 kartonger i ett hem, jag trodde verkligen inte det - faktiskt, och jag log åt livets ironi efter att jag hittat det i den absolut sista och sjuhundraartonde kartongen. Var modemet en symbol för mitt skrivande och är livet någon jag älskar? Lika mycket som att min hjärna helt plötsligt bestämde sig för att tänka på modemet mitt i allt stök, lika mycket ville livet säga mig något när jag blev tvungen att rota igenom allt för att finna det eftersökta. Men jag vet inte vad. Ibland liksom förstår livet och jag varann. Vi pratar timtals och är alldeles tillfreds med varandras känslor. Vi ser det stora i ett vara ett, att finnas här nu. Vi förstår varför det blev vi. Det är så självklart! Men så kommer de där små små stunderna av oförståelse där livet och jag kapitalt krockar i en spladam-krasch där ingen överlever bland efterdyningars blåljus och skrik och där ingen någonsin går vinnande ur det. I regnet som aldrig slutar är du en sång på mina läppar älskling. Tänk om jag kunde säga ord som är enkla där jag bara älskar ditt skratt. Tänk om alla som vandrade på taket fick älska varann utan avund och med bara tillåtelse. Låtsas att vi kunde skicka vykort igen där vi skrev att allt var bra och att solen skiner. Tänk om livet la allt i din första kartongen där man slapp letandet, la allt som en smultronfylld barnnäve i dagens första solljus där man slapp det skymmande mandelträdets skugga. Tänk om!? Det enda jag bryr mig om är att du kommer nära mig. Nära fullständigt min själ och mitt hela tiden lovandes tickande hjärta. Jo, det är sant. Jag har hört det när jag vaknat mitt i natten, med hel- eller halv måne eller någonting en där emellan, och hållit mig alldeles tyst. Hjärtat mitt som påminner om att jag är här och nu. Lyssna ett tag på vad det har att säga dig. Och det talar alldeles sanning ju. Lyssna på det! Det säger att det är vinden mot ditt fönster. Som ett minne, som ett eko. Ingenting blir en gång som det var, Det måste vi lova oss att förstå. Livet tillåter oss att aldrig stå till svars om vi inte vill det. En förnimmelse av hus utan fönster eller tak. Det finns en evig sanning i min egen kyrka eller helgedom. Den är bara min och ingen annans egendom.

Kommentarer
Postat av: Janne

Tusen tack för dina underbara Bloggar!

Svar: Tack tack o respekt Janne :)
Tony Dahlberg

2015-08-01 @ 20:21:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0