De hänger ned. Syrenerna. De längtar efter att få släppa sina blomster medan tvåbenta varelser ställer sig tätt intill och luktar på dem. Nästan aldrig kan de väl ha blommat så länge som den här våren. Våren som höll på. Höll på så att nästan sommaren hann i fatt den.
När alla vårens lögner är slut. När den där sommaren dyker upp bakom de höga grässtråna längre bort på landsvägen som en röd Honda villfarandes, som om den letade efter rika upplevelser som en sommar, kommer runt kröken och bullrar fram och stör näktergalens genomvackra drill till dess stumhet.
Högen med vedklabbar var stor som pannkakan hos Vilse. Men liksom han gillade jag det stora och tog mig an det. Få saker och händelser i varon till ter sig vackrare än när jag får arbeta med hela kroppen och trava dem i hög för att kanske kunna elda dem en gång. Elda dem till toppen av ett fyrbåk, som egentligen är det som gör lågorna njutliga.
Alltså inte alltid fyrens morse-ljus som är höjden av lyckan. Kanske det som lyfter den upp och gör så att den kan flämta sina kort och långa svepljus över de skumsmyckade vågorna. Fyrbåkens upplyftande och hemliga historia i tanken i syrenernas andra halvlek.