Enkel till Jelenia Gora

   Wroclaw. Eller Breslau som det hette medan det var i tyskt ägo. Innan jag kom fram hade jag en bild av en idyllisk stad med myller av intellektuella. De är ju så många - studenterna. Typ 200.000. Men jag kommer till en storstad där jag känner mig bortkommen, där jag går gata upp o gata ned utan att finna mig tillfreds trots att de har små tomtar om figurerar här o var i allehanda situationer. En som ligger i ett skyltfönster, en som sitter på gatan på torget, en som står upp utanför en restaurang o många fler som försöker skapa en idyll som jag inte hajar.
   Lägenheten jag hyrt är av yppersta kvalitet o har till och med diskmaskin. Men den räcker inte. Jag försöker med att gå ut i gamla stan för o upptäcka det fina. Jag ser de fina husfasdaerna, de så vackra skyltfönstren i gammeldags stil. Men det hjälper inte heller. Jag finner inte själen i staden. Går o lägger mig i den hypermoderna lägenheten o tänker att jag kanske är för trött för att se.
 
   Vaknar. Ger mig ut på stan igen för att upptäcka det ännu fantasieggande oupptäckta. Vandrar åter igen nya gator upp o gator ned, via broar över floden Odra (Oder). En del säger att Wroclaw är centraleuropas Venedig men utan att ha varit i Venedig tillåter jag mig tvivla.Dessutom byggs det i sedvanlig stil för fullt varpå jag inte kan följa strandpromendaden helt ut. Hittar det inte, hittar inte den genuina själen o känner att jag med viss besvikelse måste härifrån. Vandrar genom en park i vårsolens glans o känner liv i det, fast trots stationens vulgärt stora o vackra bygge som känns inbjudande känner jag att jag ska vidare.
 
   Sitter mig tillfreds o njuter av varat. Tittar slutligen på den stora ljustavlan vart tågen går o tänker att jag åker med första bästa tåg. Ser att det går ett tåg mot Jelenia Gora om en timme. Går ytterligare en sväng innnan jag inser att jag kollat på ankommade tågtider. Går till biljettkassan o säger Jilenia Gora. Det var en plats jag heller inte visste nåt om men som en vän tipsat om. Damen i kassan säger att tåget går om 6 minuer, jag frågar om plattform o skyndar raskt. En färd genom Polens tragedi. En tur via de orter som genom EUs beslut om mindre koldioxidutsläppp fått ge vika för Bryssels tyckande. Det är en sorglig syn som möter mig då tåget forsar fram genom orter som en gång blomstrade när kolet var på tapeten men som nu skriker. Skriker av arbetslöshet och elände. Kommer så fram till Jelenia Gora.
 
   Som brukligt i "mindre" städer(bor ca 80.000 i Jelenia Gora) ligger stationen en bra bit utanför själva staden. Jilenia Gora tilhörde innan andra världskriget Tyskland o hette då Hirschberg, så jag hade vissa förhoppningar om o få användning för min skoltyska. Men icke. Det går en klar skiljelinje bland människor i Polen. De över 30 kan varken engelska eller tyska, möjligtvis en del ryska - som om jag vore hjälpt av det... Får följe av en dam från stationens uppfart o som behärskar engelskan o glatt erinrar om att hon gillar att få använda sin språkkunskaper i verkligheten, erbjuder sig att visa mig in til centrum men som därefter måste skynda att handla varor till sin mor. Jag hamnar i gamla stan med sina finheter. Hittar in på en pub som serverar mat. Kajetans vän Kamil hjälper mig att beställa så allt blir rätt. Ändå får jag pommes frites för sjuttionde gången i rad fastän jag ville ha kokt potattis. Men det må så vara. Kajetan o Kamil o jag sitter o utbyter livshärliga fraser till dess de båda följsamma herrarna föjer mig till ett hotell som de vet har bästa pris och ett rum som minner om svunna tider i all dess utmärkthet. Tror jag kan komma att trivas i Jilenia Gora när det inleder på detta vis :)
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0