Här kommer bästa

Här kommer bästa Tony håhå jaja, här kommer bästa Tony - håhå jajaj. Bärandes på sin ryggsäck - håhå jaja.
 
Det är inte utan att man blir lite besviken ibland. Han sa så, en av mina ikoner Håkan Hellström, efter att ha delat ut reklam som ung o ha fått fly för en forna idols inte helt vänligt sinnade jycke.
Det är inte utan att man blir lite besviken ibland.
Det ter sig ju så då o då - att man liksom på nåt vis blir besviken på livet eller dess detaljer. Men just nu är det ju precis tvärtom. Det är utan att man blir besviken. Helt o hållet totalt o så.
 
Den här resan alltså. Eller som vännen Kasper skrev - Polens slott alltså... Är det inte Håkans ord som blir mina så är det Kaspers eller nån annans. Jag har insett att jag är som en sång i melodifestivalen. Jag har gjorts förut o är bara återavänd i ny tappning. Men det är inte det sämsta - snarare det bästa. Ett nytt liv - en ny fräsch tappning! O det ivet o den tappningen är - JAG :D Det här livet alltså... Ni skulle varit med! Å andra sidan skulle jag velat vara med i erat o fått känna det ni känner. Dessa känslor alltså...
 
Började ju inte så bra om man ska följa boken om hur det perfekta varandet är. Satt uppe på tok för sent, som en del kanske skulle uttryckt det, tillsammans med två affärsresande män från Sverige på väg till Warszawa. De lovade mig skjuts oh allt kunde fortsatt sedan i vår känsla som de som befann sig på Titanic kvällen innan hon gick hädan. Det enda som skilde oss åt i det fantastiska nuet var att vi läts bli att ackompanjeras av psalmen Närmare Gud till dig. Det fanns en mening. Det fanns en bestämd mening med att jag inte skulle åka med till Warszawa och jag tackar en av mina skyddsänglar varje dag för att det inte blev så Vaknade i stället till det dova färjemotorbullret långt under mig och fick en klar tanke efter kik på klockan. Det här är fel. Jag är en från Gdynia akterseglad forna sjöman som behöver en ny plan.
 
Eftersom jag löst en 24-timmars kryssning men där jag tänkt agera hopp-iland-Kalle och missutnyttja min andra halva av kryssningen satt jag liksom, eller närmast låg lugn i båten. Efter koll om biljett för ny resa och dessa kryssningar var slut och det skulle kosta mig skjortan och förmodligen slipsen också att lösa vanlig biljett bestämde jag mig för ett litet men naggande enastående bus. Nu har jag busat innan men är man 47 år o inte har busat innan är det definitivt dags. Jag skulle tjyvåka tilbaka från Karlskrona till Polen! Man gör inte sånt när man är 47 år. Jo, det gjorde jag visst det. Så det så!
 
Väl i hamn i Karlskrona utförde jag det beprövade Jag-låtsas-sova-tricket bakom en soffa i biosalongen. Men en polsk kvinna som städade tyckte jag låg i vägen o påpekade att jag fick skynda för att hinna av båten. Hon följde mig ut och där nånstans såg jag nederlagets syn och erfor giftbägarens bittra eftersmak. Här skulle alltså den nästan inte påbörjade drömresan ta slut. Jag skulle sätta mig på buss 500 på väg tillbaka till Kalmar, öpnna hemmets förvisso ljuva dörr och säga Hej - jag är visst tillbaka.
Så nånstans vid tredje trappsteget på väg av båten med min följeslagerska tätt bakom drog jag desperat till med att jag glömt något o vände bestämt på klacken med ryggorna slängandes som lite tyngre än de känts innan. Då tröttnade hon på mig o skyndade vidare. Jag tröttnar aldrig o inte heller då. Jag tittade mig omkring o insåg att - nu har jag chansen. Smög med tassande om än bestämda steg tillbaka upp i trappan o vek av mot dörrn som ledde till soldäck.
 
Efter en dryg timmes frusenhet o spänd förvätan om nån matros var röksugen o skulle finna en ovälkommen ryggsäckande man på sitt däck, såg jag hur färjan åter la ut från hamn oc jag fick känna - here we go again. Hade haft en tanke på att gömmam mig i en av livbåtarna men hade fått överge samma superfinurliga tanke vid påkomsten att presenningen över den satt för hårt o troligtvis hade gjort det samma om skutan gått i kvav o nån ropat - alle man till livbåtarna. Gömde mina båda ryggor o gudomiliga hatt i en behållare till för flytvästar. Givetvis tom och i samma anda som den för hårt sittande presenningen... De hade åtmnstone en röd tråd. Om skeppet går under går vi alla under med det och jag kan tycka det är nåt vackert stort i det slaget av nederlag för rederiet. 
 
Väl inne vandrade jag omkring som en vanlig man där jag inte oväntat undvek att kika personalen djupt i ögonen. De hade kanske undrat lite om de känt igen mig och kanke börjat ställa besvärande frågor. Besvärande frågor är mig obekväma så därav min skyggande blick. Förmodligen hade de inte känt igen en grå man från Sverige, som sprungen från tv-serine Macken, över huvud taget men hjärnspökena bråkade en aning med mig. Efter en stund insåg jag att det även kunde kännas obekvämt att vandra omkring som en vanlig - grå eller inte - man en hel natt. Då kom jag på att jag kanske kunde prova om nyckelkortet till hytten fortfarande funkade och om nån hade min hytt. Tänkte att om jag testar o öppnar o ser att det står väskor o annat där inne så bara stänger jag o går vidare som om inget hänt. Tänkte också tanken att; Gösta o Britta kanske kanske skulle sitta o hutta på inköpt vodka för 149 kronor från taxfreebutiken och titta på mig och tänka. Oj - en grå man som tittar in i vår hytt. Det senare scenariot kändes också obekvämt och som det mest svårmodiga. Men jag tog risken o fann till min jublande förväntan en tom nybäddad hytt. Då jag inte vill vara dum mot den som städat hytten la jag mig ovanpå lakanen och försökte sova. Det gick om man säger mycket sisådär. Efter att ha vaknat varje haltimme, i nån slags rädsla för att någon skulle få för sig att sträcka lakanen eller tömma en otömd papperskorg, o fått jobba för ny sömn var jag kvart i sex redo att lämna min olovliga boning. När det tilltänkta alternativet att sova i en välkyld livbåt av okänd årgång kändes detta som en lyx i ett liv som var mitt eget. 
 
Efter en underbar pratstund om livets besynnerligheter med Heini kom jag slutligen i land och möttes av Polens osvikliga vår i Gdynia. Fortsatte med tuff-tuff-tåg till Lech Walesas varvkraniga Gdansk och började nog resan där på riktigt och resten blir en nygammal historia i fräsch tappning.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Underbar story! Lev livet! Du ringer väl om du vill låna Money igen!//Sockan

Svar: Tack Roger men den här gången ska jag försöka reda ut ekonomin själv. Är dock evigt tacksam att du hjälpte oss hem från Vietnam den gången :)
Tony Dahlberg

2015-03-19 @ 20:35:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0