Slängda eller oslängda sånger i Poznan

   I Sverige ligger de där på gatan - alla slängda sånger,.de där vi inte hade vett att uppskatta och förstå hur väl de gjorde oss. Nånstans fick vi det kanske för bra för att vi skulle tycka det var mödan värt att böja sig för livet. I Polen slängdes säkert också sångerna någon gång men plockades upp. Fast vet inte om de sjunger dem okej eller surt. Har varit här för lite för att veta, se o höra allt. Men det jag tycker mig se är att knappast någon tackar nej till ett jobb om där finns ett sådant. De satsar o bygger för framtiden där vi i Sverige tycks ha tappat farten, där vi först pratar i tio år om att det till exempel borde byggas fler bostäder innan vi sätter ned spaden i jorden, där de verkar ta till metoden både snack och mycket verkstad. Sedan är säkert Sverige som helhet bättre på saker i många fall men vi ska aldrig tror att vi inte har mycket kvar att lära av andra.
   Livet är fyllt av olästa böcker och av de oskrivna. Så skriv då. Skriv o känn efter i fickorna efter fribiljetter till karusellerna och välj rätt.
   
   Färden från Gdansk, med finare vagnar än vi i Sverige vet, gick genom Polens odlingsmarker. Åkrar slogs med vinbärsland, veteodlingar, grisuppfödning och korta skogspartier i ett slätt landskap likt Skånes eller Östergötlands med svenska ögon. Stod som en hund i en bil en varm sommardag med rutan nedvevad, med nosen ute i fönstret så totalt vetgirigsugen på sin omgivning, ville inte missa nåt. Tankar for kors o tvärs genom huvudet. En del över hur alla de människor måste tänkt o känt som under andra världskrigets fasansfulla år sämre än boskap fraktades i tågvagnar med kocentrationsläger som sista och enda hållplats. Skillnaden mellan min och deras enkelbiljett är inte enkel at beskriva på papper. Jag hade inget litet barn vid min sida som frågade vad som händer när vi kommer fram eller som kanske undrar inom sig själv, med den erfarenhet att barn har att jämföra, om de kan bli värre än så här. Det är ju så - de var ju på de här järnvägarna det skedde,
 
   Poznan var målet och väl framme fick jag mer hjälp än någon kunnat begära av ett ungt studentpar som jag delat kupé med. Båda från Ukraina och mycket av våra samtal handlade om deras syn på vad som händer där i deras land, deras oro och tankar. Det slog mig jättehårt. Europa har en väldigt väldigt spännande framtid att gå till mötes med dessa alla unga människors tro, hopp, intelligens, pålästhet och gästvänlighet. Unga har det svårt idag på ett annat sätt än förr med allt ständiga brus, droger och mycket annat. Men ändå har nog Europa aldrig haft bättre förutsättningar än så o går det ändå åt helvete har jag svårt o se hur man nånsin ska lyckas leva i fred i vår del av världen.
 
Spårvagn 18, de är så gulliga, de små lite plufsiga spårvagnarna, tog mig till hållplatsen Polwiejska tack vare en dams skänkta biljett då det inte gick o lösa nån inne i vagnen o hennes guidning till de gamla stadsdelarna. Försökte få uppkoppling på WiFi, Funkar ibland då de flesta städer har stadsnät, men inte alltid.
   Hotell Europa fick duga. En beige-grå koloss från svunna öststattiden men trevlig personal som gav mig ett rum där jag näst intill fick tränga mig in men likväl kände mig tillfreds på översta våningen med spårvagnarnas mullrande som en dansant livsbejakande vals in genom fönstret som för övrigt någon inte alls borde luta sig ut genom.
 
   Första kvällen o natten i Poznan blev trevlig. Öppen för människor - på gott o ont - stötte jag på - och valde - människor som ändå bara ville gott, som var förälskade i livet som ett nyförälskat par. Efter en kväll språkandes med unga människor med framtidstro tackade jag slutligen för mig o bad en taxi skjutsa mig hem. Många taxichaufförer är sjyssta - men inte alla - så ett gott råd är att alltid fråga vad resan kostar eller om de kör på taxameter så man inte råkar ut för obehagliga överraskningar i kostnadsväg. Och som alltid i de flesta sammanhang - , ha koll o håll dig hyfsat nykter! Då ökar nog dina chanser väsentligt att inte bli lurad eller i värsta fall rånad.
 
   Andra dagen i Poznan - jag ville stanna en dag till då jag storgillade stadens själ. Bara gick omkring o njöt gata upp o gata ned, gränd hit o gränd dit tills jag blivit intrycksmätt för stunden. Tidig kväll i ovisshet vart jag dagen efter skulle styra kosan. Hade hela tiden haft aning om att Wroslaw vara rätt ställe men tänkte Krakow också. Tvehågsenheten till trots blev Wroslaw valet. Så ut på gatan o tänka - vartåt borde stationen ligga? Kartor i all välmening men när man reser till okända platser ter kartor sig så främmande och vilseledande på nåt vis. Sedan ser jag en utmaning i att var gång försöka lyssna till min inre kompass och få fråga mig fram ibland. Jag gick ditåt spårvagnen släppt av mig..Förbi nya fantastiska byggnader, via några vårgröna parker med kvistsamlande stora svarta korpar om jag inte vlle bråka med på nåt vis, kom jag slutligen rätt. 6 minuter till avgång och en vagn som innefattade livskvalité trots eller på grund av sitt gamla slitna skick. Synnerligen trevligt men jag var alldeles för nyfiken för att sitta. 
 
   Nya landskap och nu mer böljande och lite mer spännande. Kanske något fattigare och fler förfallna byggnader. De är ju förfallna för att polackerna o ryssarna på det värsta sätt, särskilt de först nämnda, tvingade bort tyskarna som bodde där - då i sitt eget land. Efter tre timmar och förbisvischande av byar med namn som lät som ljuva musik och utlandsgodis från en svunnen tid, Steszew, Koscian, Wilkowice, Leszno, Rawicz, Zmigod, Trzebnica, med sina S, Z o Cn, närmade vi oss målet
 
Framme i Wroclaw och en ny oupttäckt historia.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0