Den var ju så snabb. Flög precis iväg när jag kom runt knuten om utedasset och liknade mer ett mörkt streck i luften än en fågel. Ungefär som livet. Det flyktar bi så många streck som liknar så mycket annat än en - fågel - i handen. Men jag visste. Hade ju varit där förut och sett. Ett grönt, flera gröna. Gröna med bruna prick-fläckar på. Ägg som kunde blir ett nytt fint vingdjur. Ägg som bara läggs av alla fina fåglar som gjort ett litet bo av sånt den hittat och tyckt passar bra. Kan ju bli ett nytt liv - En sån där som mest liknade ett mörkt streck när någon kom runt knuten när den smet från sitt egenhändigt byggda bara för att avleda uppmärksamheten och rädda ägget som kunde bli ett nytt liv. Som ett streck i livet. En del blir nåt men faktiskt - de flesta inte. Vet att det är en trädgårdsvän. En trastpippi. Kanske en kol-, kanske en björk- eller nån annan sort. Och jag ska försöka att inte störa så mycket alls.
Trasten påminde om tankar. Tankar som far som ett mörkt - eller ljust streck förbi en när någon kommer runt knuten av något. Alla dessa tankar som far genom min kropp av oyviga ord, eller som nån sa Quiet people have the loudest minds. Kanske är det så, eller så är det inte alls på det viset. Det kanske är så att de mest högljudda - har, inte de mest högljudande, men kanske de allra bästa tankarna. Kanske är det så. Jag vet inte alls.
En del som har rösten eller bara idén sjunger för att bevara sitt förnuft. Jag skriver. Kan nog inte leva upp till allas förhoppningar men kanske kan leva upp till min egen. Tänker att bättre göra det som är rätt i stället för det som är lätt - men det är svårt på riktigt.För oss alla o envar. Svårt så svårt.
Tänkte att jag borde. Att jag skulle. Att jag hade behövt. Slängde cykeln lätt åt sidan så den blev smekt av nyutsprunget vårängsgräs medan jag lade mig ned i the middle of nowhere. Blickandes upp mot en himmelen där inget var rätt eller fel. Den vara bara blå med lite molnsudd på. Mina ögonlock halkade ned. Jag visste inte hur länge jag legat när jag åter öppnade mina plötsligt, om än ständigt, tittandes nyfikenhetsögon. Men jag visste att jag mådde bra av att bara vara. VARA. Här. Nu. Och att jag skulle ta min slängda smekta cykel och gå vidare. Ibland är det till och med så enkelt; ta din cykel och gå vidare mot något annat.
Det är ju så. I min värld i alla fall. Att bättre försöka bli den person som är värd att lära känna än jaga o lära känna "rätt folk". Och kanske är det så att det inte är så viktigt att se eller hitta något först - före alla andra, utan att i stället försöka tänka omkring det som alla redan har sett, hittat och vet men som ingen verkar reflektera över, utan bara ta för givet. Ta inte för mycket för givet, ta det som en gåva värd att aktas.