Inga några monstruöst sköna och gammelväxta pelargoner mer tittar ut från de tegelstensinramade höga fönstren på Berga stationshus. Tänk så många gånger jag jobbat som stins där, sovit över, haft sällskap av min nyförälskelse. Vackra minnen så. Men jag fick i alla fall ha en "spade" att vinka med när tåget skulle sändas iväg. Den vitskjortade och för mig okände mannen som nu jobbar där har bara sina händer. Händer han stoppat i fickorna. Kanske för att leta efter lyckan. Ibland kanske den finns överallt. Andra gånger kanske den frånvarar everywhere. Den är hur som helst ingen du tämjer. Ingen du bestämmer över och kan räkna som din trofasta vän. Lyckan kommer. Lyckan går. Vart än den lägger sin hatt har den sitt hem. Den som tror på livet lyckan får. Eller nåt sånt.
Nu har jag hittat dess huvudbonad i ett litet sötigt rödcolorerat hus i kvarteret Kattrumpan. Jag bor snart på Kattrumpan -- alltså lever jag. Tänker jag. När jag går. Från Calmares station till Södra Långgatan 52 för att vända åter och se hur långt gåtiden är kommande dagars jakt på tåg o buss o andra fartyg. Hejdar mig i livets rush vid Vallen för att sträcka mig efter den väldoftigaste syrenkvisten. Det är nu ju. Det är bara nu och ingen annan gång kanske i helaste livet jag kan knycka en lite nosstund. Nosa gott nu. I morgon är livet och nosmöjligheten inte garanterad ens skriftligen. Förbi Kaggensgatan och sovande Vitten o snart tillbaka på ruta 1. Sju särdeles minuter tog promenaden. Sju känns lyckobringande.
Men ett mexitegelhus i Högsbys ohändande utkant. Kan inte lyckan kasta zombreron på hatthyllan där lika gärna? Inte min mexikanske lycka - eller vilken nationalitet den än må hava. Från var i världen kvittar alldeles lika. Jag gillar olika.
Fick sanningar presenterade av herr o fru Liv. De sa att oavsett rött trähus på Kattrumpan eller mexianskt teglat hus utanför en mindre by är det enda säkra lyckorusframkallande att inte såra eller skada din nästa. Dagligen men ibland på utpräglade dagar sårar och skadar jag medvetet eller omedvetet min nästa genom mina ord eller handlingar. Jag vill inte det. För att såra eller skada din nästa är inte enkelriktat på något vis. Oavsett kulor eller för all del pilar, kommer rikochetten skada dig omålinriktat och äta av ditt väsen.
Det finns inget helst som recept att få yttersta ynnesten att grädda det vackraste på toppen av din tamburmajor och inte bränna livets fina kaka. Det ända säkra är att att använda hög solfaktor och göra allt för att inte sårskada din nästa. I värsta fall må du hoppas på molnets broder eller den älskade vännens förlåtelse.