Pingos o livets reserver

Jag bryter ihop lite i över det otippade. Såsom när manmänniskan i samma kupe som jag dukar fram sin lunch högtidligt ur olikfärgade små plastlådor. Då hans två välplacerade rödbetsbiffar i en sväng, när tåget kränger, åker på osedda skridskor ned från talriken mot en vacker spladash-död på litet grått dammråttitgt golv. Mannen tar sin middags självavlivande med sådan fattning att man kunde tro han utsätts för detta mattrauma varje dag, att det blivit en efterhängsen slentrian. Manmänniskan som heter eller kallas Pingo får mitt i eländet ett samtal där han sansat svarar med sitt namn medan hans ögon tycks försöka få rödbetsbiffarna hypnoticerade. "Vill ni sälja något till mig? Tack men nej tack, då är jag inte intresserad" hör jag honom lugnt meddela den tidigare hoppfulle uppringaren. Han böjer sig ned i en andaktsfull ställning och förpassar sin på talriken oliggandes mat till papperskorgen och tar så fram ännu en glatt färgad plastlåda. Ur denna gafflar han upp två nya rödbetsbiffar som han uppenbarligen haft i reserv. Om. Utifall att. Så praktiskt. Men det praktiska handhavandet och tänkandet ändar inte i detta. Efter några tuggor på en av sina två biffar krackar det till som ett minieko i tågkabyssen. Pingo tittar på sin plastgaffel som inte längre är en sådan. Han behåller lugnet. Han låter den trasiga gaffeln göra de dammråttiga biffarna i papperskorgen sällskap på resan mot tippen. Och han plockar fram - en ny plastgaffel ur väskan. Så praktisk. En gaffel i reserv. Men herrejösses! Har Pingo en reserv av allt tänker jag. För tänk om man hade en reserv av allt!? Så förvisso praktiskt. Men ack vad orädda om alltet vi förmodligen skulle vara. Det som inte finns i reserv, det oersättliga, är det vackraste och mest värt att vara rädd om.

Kommentera här: