Oknytna säckar

Du måste knyta ihop säcken. Du måste väva ihop allt du präntat ned och få till något som sammanfattar det hela för att historien skall bli bra.Ja det måste jag väl. Men vadå? Vem har skrivit ned någonstans att jag måste knyta ihop den här eller någon annan gång innan, när jag inte alls vill. Går inte hela födelsedagsfesten kanske ut på att leka med ballonger, hoppas på godispåsar o knyta ihop säcken innan man tar i hand o tackar för ett fint kalas fastän jag är sur för att det inte fanns fiskdamm. Det är väl den storslagna sortin som ändå räknas ganska mycket eller åtminstone lite grann mer än ingenting? Tiden hann ikapp mig i köket där jag stod och gjorde nånting alldeles trivialt måndags-kvälls-göra. Tiden riktade min blick mot den nyss framtagna träväggen och där var den ju. Den som jag hade längtat efter så mycket fastän jag inte vetat om det. Ja kanske inte skuggan av pippin på kökspappershållaren i sig, men tidshugget som träffade mig med exakt precision ovanför fjärde halskotan. Tidshugget som vissa envisas med att kalla nuet fastän jag läst att nuet egentligen inte finns.Det vi uppfattar som Nu hände egentligen för några hundradels sekundrar sedan. Som om det skulle vara viktigt på något vis. Eller att en gammal undersökning alternativt skröna talar om hur det allena huvudet på giljotinens framsida med dess ögon uppfattade sitt namn två gånger men att livet rann ut ur det på riktigt efter det tredje ropet. Inte. I sammanhanget. Min jakt efter nuet kan ta sig groteska former. Som när jaktens olycka efter en hel dag på pass kan få mig att tycka synd om mig själv så att jag somnar till att inte vilja leva. Men tack för att du vän ställde frågan - Vad är alternativet? Det säger väldigt mycket om inte allt när jag blickar på bilder och filmer av båtar överfyllda av människor som bara söker en utsträckt hand, fast som ibland får släppa samma utsträckta hand från sitt barn där de ligger i det av ficklampsmörkret svärtade blå vattnet. Vilken säck har de människorna att knyta ihop? Vilken tupp-siluett har de att fokusera nuet på? Det är skit på riktigt när man som jag kommer på att jag glömt att dansa barfota i regnet som var i eftermiddagens och sommarens alla minutrar o dagar, nu när himlen är klar. Men det kommer väl ny nederbörd, möjligheter att få kasta av lackskorna, att hoppa i pussar av vatten och oönska att man hade ett paraply. Jag vägrar att knyta ihop - ett litet tag till - och inväntar att solen får ge vika för morbror gråmoln som kommer med toner att röra sig till i en salsa med våt kulör.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0