zoogreat.blogg.se

Jag har sjukdomen som gör att jag ser varje blankt papper som en omålad duk. Bokstäver kan också vara fruktträd och tråkstenar, likväl som blodspillande och lust-attraherande. Penseln precis som tangenten och pennan är ju liksom bara en förlängning av du. Allt utgår från duet och allt annat är bara hjälpmedligt. Den som vill pensla utan färger målar som vackrast, den som önskade tala utan sin tunga säger den mesta sanningen och den som vill skriva saknandes ord gör det så att den blinde förstår varje stavelse. Det var en lördag aften. Min hjärnas, i kamp med mitt hjärtas ständiga brus spelade mig, liksom oss alla ömsom, ett spratt. Östen Warnebring vet nästan ingen numer vem det är. Men jag tycker om hans fina sånger och nu kom han och hälsade på bara sådär när jag tittandes ut genom torpfönstret svarta sex fyrkanter försökte tänka på inget för att låta allt komma in och få plats. Och den som satte sig oinbjuden på första parkett direkt var någon som jag bara utanför min vildaste fantasi hade kunnat komma på. Jag gillar förvisso att någon gör så även om det är svårtippat vem det månde bliva. Men det raskar över på ett vis som är svårt att tolka. Mörkret lockade på mig. Det skrämmer mig inte alls mer än när det busar o gör konstiga ljud. För det är som författaren Erik Blomberg förklarade det mörka - "ty ljuset vilar där". Vad kan vackrare vara än viloplatsen för ljuset? Vaggan till det som ger liv och väcker oss. Där ursprunget till allt vi är känner trygghet och får samla kraft. Tack mörkret för att du omhuldar ljuset i sitt sömniga vara. Vad vore ljuset och vi utan det mörka? Jag trivs i mitten av två gatljus. Det är alldeles lagom för mig. Mitten av två lyktor skänker skugga likt det barmhärtiga reklamprydda parasollet på den soldrunknande stranden. Det är där jag kan se ljuset vila i eggande stjärnors spegel. De där som bildar bilder som kallas sådant de knappt liknar. För vem kan få min stjärntavlas jungfru till det den döpts till? Men det kvittar lika. Jag gör mina egna bilder av de avlägsna solarna som knyter ihop universum. Mina bilder är mina och andras är andras. Det är fint att vi kan ha våra egna tillsammans på samma himlavalv. Aldrig syns så många sanningar som allra mittigast i mörkret. För det är faktiskt sant att två enbärsbuskar, som tar gestalt av ett gammalt trofast par och skymmer del av sikten från vattnet som i natten liknas bäst vid en snöfylld sjö vid Tatrabergen i Dolina Piezcu en dag i mars, egentligen inte skymmer utan får mig att se det som borde ses än klarare. Så tänk på att det som tycks stå i vägen på livets stig ibland står där för att allt får finnas, men framför allt för att få dig att se det som egentligen är värt att ses och som betyder det som vill säga dig något just nu. Även om det blott är något vått som du kan drömma att ro i.