Tre mellanslag. Så skall meningar i ett nytt stycke inledas. Jag tror det i alla fall och har nån gång fått lära mig det. Just därför inleder jag med två mellanslag. Undrar vad som händer?
Undrans om de som var fångna i koncentrationslägret Buchenwald tänkte på tre mellanslag och andra meningslösa regler? Ordet Buchenwald är i sig vackert. Betyder bokskog på tyska. Skogar är vackra och bokträd är vackra. Så kombinationen är väldig vacker.
Men när jag gick i lämningarna efter lägret Buchenwald såg jag sten och betong som människor skapat. Det var inte vackert. Men jag anade skog och träd bortom taggtråd och betong. Det man anar bortom är inte sällan det som är viktigt. Har du tänkt på att du är fantastisk?
I vissa stunder i livet har jag allt klart. Vet exakt hur varje sak och tanke bör vara för att det ska bli rätt. Men i varje vetskap finns ett hybrisdjur. Det du vet vet inte en annan och i det tycker både du och en annan att den andra har fel.Det måste få vara så. I varje rätt finns ett lika mycket fel. Ändå är vi alla människovarelser unika.
Jag vet hur det känns – för jag har varit där. Mellan alla rätt och fel finns en bro. Låt mig gå ett steg bakom dig där jag inte är den som spjärnar emot. Jag kan viska vackert i ljug för mig själv precis som du. Men där finns också en sanning som ett barn kan tala om för oss. Buona Sera – kiss me goodnight.
Varför följer Jupiter hela tiden månen? Det kan jag inte förstå ens när jag googlar. Lovar dig jag gör vad som helst för dig. Tänk att springa barfota över de där ängskullarna utan att på vägen ens få ett endaste stick i fotarna. Låt inte de uteblivna sticken utan tårarna lägga dig i aprilgräset i uppgivenhet. Vad som helst för dig och tårar före vassa taggar.
I ett stilla hörn. Du når koppen som ska var kaffe i men som du vill ha någorlunda te i. En dag bland alla andra dar. När jag gått hela vägen från Långholmen till söderns låga liksom jag vandrade från Tegnerlunden til Sabbahtsberg för att hitta våren. Där i allt vårigt och okaffigt var du. Som i en super-åtta-sekvens.
Även om ingen av oss grät en enda tår visste vi båda att vi var snällingar som bara ville bra.
Dröj kvar. Det slår mig att det är så gott att må gott igen. Allt detta glömda liksom det lilla blå i öster en bit upp på himmelen en dag i grått. Jag ser det jag ser. Där det enda sanna var sorgen i ett vidöppet fönster där du sträckte näsan för långt ut bara för att dofta in häggen och trillade ned bland tisslor o nässlor.
Men det finns salubrin o plåster även efter att skylten slocknat o kocken ha gått hem. Det förflutna hinner ikapp som en vårvind runt hörnet av Kammakargatan och Dalagatan. Jag får aldrig svar på sånt som ligger där jag glömt. Vi kan söka i gräset och i dyn. Men vi kan sluta fråga o undra varför. Man lever tills man dör, däremellan leda man inte kommer åt på ett sätt som påminner om drömmen där du aldrig kommer till det du borde nås av. Men glöm inte - du är fantastisk och en enastående en! Du där!