Ingen besökare på bloggen sedan en vecka tillbaka. Så vem skriver du då för Tony?
Har jag kommit till en joggandes punkt då jag ser det livsviktiga med vänskap men kan så stilla still, behålla mitt medfödda leende på läpparna och klara mig utan andra människors hejarop? Jag är ödmjuk inför frågans svar som inte letar upp mig kanske aldrig om inte nu.
Hänsyn.
När jag stod med underarmarna stödjandes på den blåvita grinden med ankare på som ville målas om såg jag hur juninattens non-stop-sunlight yrde till himmelen med blått o rosa i mörk ton där månen skar som en tunn-tunn skära. Kände för första gången hur lite av det jag vill skriva jag verkligen faktiskt kan skriva. Med Hänsyn till andra. Denna hänsyn som är allmänrådande oantastlig och så vacker. Vad vore vi utan hänsyn? Vad vore vi människor utan att blanda ihop Hänsyn med att vara Människa?
Att ta hänsyn betyder i de flestas ögon att; inte säga eller skriva något som kan förarga sin nästa, inte bete sig eller klä sig så att du väcker en annan medlevandes oro, inte tala om saker som kan väcka anstöt eller sätta någon i en prekär situation, inte såra någon och inte heller pocka på onödig uppmärksamhet som går ut över någon - och så vidare.
Tänk om Hänsyn är vår förbannelse? Tänk om vi vore lyckligare utan "hänsyn"? Bara tänk om vi kunde få säga, visa, skrika ut och skriva saker utan att behöva ta Hänsyn?
Men är det verkligen hänsyn att inte tala sanning? Att inte säga som det faktiskt är? Är inte det dumt ljug??
Det är väl helt alldeles så att man är Människa om man inte med illa sinnad avsikt sårar någon, om man inte väl medvetet vill gör någon illa!? Om du beter sig så som du själv vill att andra beter sig gentemot dig? Så elementärt förbannat enkelt.
Det som ställer till det för komba-tanterna Grön Hänsyn och Gredelin Människa - eller kalla det Äkthet - är att den andre lilafärgade stundtals sårar genom att vara äkta - utan då att visa den förste blågulblandade - Hänsyn - det som den vill se. Som om Farbror Blå kom och ställde till det. Men skär denna krock sår i oss med fällkniv för att vi själva kraschar i vårt motto att vara fullkomliga i vårt ständiga utdömda tillkortakommande? Jag saknar oss alla - saknar de vi allihop en gång var. En gång måste det ha varit så att vi faktiskt var så få på jorden - få och på jorden i denna ljuva blomstertid - att vi inte vågade riskera annat än att vara äkta bortom hänsyn.