Det är den endaste som håller mig sällskap audiellt om natten. En dryg fot lång och med sin oansenliga fjäderdräkt drillar den upp mörkret till något så livskraftigt. Tror nån det att den är Ölands landskapsdjur. Det vore väl den eller Nattskärran. Skulle väl bara fattas annat! Den tiden på dygnet yppar sig det yttersta av naturen - det som låter sig minst bändas upp av dagens solstrålar.
Det är den här tiden som mest lämpar sig för kärleksförklaringar i form av bokstäver och kyssar av åtrå ackompanjerade av sång från fågel grå. Målarkladd på fem nariga fingrar får dig att känna liv, lust och fägring stor nu när knoppar som brister inte gör det minst ont mer än att det tär på lusten till höst. Som en virvelvind förklädd till storm kommer någon till en hållplats, till ett bebott hjärta som sargats och glatts av livet förut,
Vems tur är det nu? Hade jag inte fötts till det här livet på det här pytte-utrymmet av universum hade jag heller inte vetat nåt annat om. Så vad ska jag vara så jävla tacksam för? Inte livet i sig kanske. Kanske kanske kanske sången från Näktergalen om natten. Det bara blir väl så att jag förstår det. När jag trodde jag provat allt och mycket till sa Gin och Hallonsoda att jag hade alldeles ännu mer att upptäcka i livet. Det var väl om det den där pippin sjöng.