Likt Pokemons

Nå, här sitter jag nu och ser att det är nästan ett år sedan jag skrev en blogg. Då var augusti. Nu är juli. Men faktum är att den här sommaren och det här året varit helt upp och ned i allt. Mycket i väder - mångt i allt. Det är inte likt början på juli att man går ut och allt dryper av fukt likt en tidig kväll i augustis mörknande. Det känns inte helt okej att det bara är sju grader varmt när det egentligen borde varit det dubbla. Jag känner att livets mall inte bjuder vad som skrevs på menyn. Ska jag klaga till köket? Jag kan spegla mig i den här sommarens nycker och i livets pajaserier. Jag tycker om att vara en clown i livets cirkus. Men elefanterna o tigrarna kan vi skippa - de lever bättre på savannen. Det är ändå de med röd näsa som gör sig bäst i manegen. Nästan femtio år ung eller gammal, beroende på betraktarens utgångspunkt. Det här måste finnas likt härom nattens fullmåne som överraskade mig i sin prydnad. Skulle det verkligen varit fullmåne då eller är det ytterligare en nyck av universum? Hus ska liten jag kunna ha svar på allt? Jag är mig lik, känner igen mig och är av samma kött, ben o blod som jag alltid varit. Men jag är mig olik på ett sätt som jag inte förstår. Jag gör revolution mot mig själv och står på nåt slags livets barrikad fastän jag låter den slippa brinna. Men det är inte enkelt att face-a sig själv och sitta ned och prata med den jag levt med i tjugo år och säga att nåt inte känns rätt. Det hör dit. Det hör dit att jag älskar henne så otroligt mycket. Men det hör också annat dit. Det hör dit igen att jag älskar henne förbannat mycket. Men det hör också dit att jag o hon fortfarande är två individer som lever ett liv. Ett eget liv i den här formen som Tony o Liselotte. I vår egen utveckling där vi trots våra femtio år fortsätter att utvecklas som några slags Pokemon som kan få extra krafter i vår nästa utveckling. En jord-Pokemon som ska samsas med en luft-Pokemon där både grunnar och går in i sig själv men på två helt totalt olika sätt som krockar titt som tätt. Båda är så rätt i sig och två fantastiska individer som redan är fantastiska men som har en enorm förmåga att expandera till något än mer fantastiskt. Frågan med ett frågeteckan med svans efter har, från både kort efter början, och på slutet av nutiden varit om vi kan åstadkomma detta tillsammans eller om vi måste komma till det var och en för sig? Det är detta vi försökt nå tillsammans men mer eller mindre lyckats med. Nu testar vi att lyckas itu men hela på varsitt håll. Ingen vet om det går bättre eller om lyckan blir större eller mindre. Men efter alla dessa år vet vi själva åtminstone att lyckans kärlek inte hade kunnat bli större så som det begav sig och som vi hade hopp om att den skulle bestå. Så har vi någonting alls att förlora i vår stora och lite svåriga kärlek? VEM har sagt att livet är enkelt? Nej, jag vet ingen som har sagt det, så ytterligare en fråga - vem är VEM? Jag och de flesta jag vet o känner nära heter inte VEM.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0