Jag vill ge er
Fågelsångnen som vaknat till kräftors vara i allsides gränsbäck. Stund man borde ta till vara. Genom dagg som dansar med mina tår kan jag andas lagom. Var det mina steg i knastergruset eller dis-solen bakom väderkvarn o spindelvävs lyster som vaknade dem. Fåglarna. De med vingarna o näbbarna vassa men söta. De som bygger bon där inga andra vill. De som påmninner oss från var vi kommer som uns av allt.
En apri-april som bli en majans om jag hittat på självast. Jag är där. I det. Här. Jag kan känna mitt hjärtas slag om jag håller tvenne högerhandsfingrar väster om tillsedda Garpen som vill bli tillsedd så.
Saknad. Ni är så saknade innan jag vet ordet. Mitt hjärta rymmer er som fågelsång i känsla av lätta gräs som smakar sommarsmultron lite granna. Juninatten får ni inte glömma. Håll i den och bevara. Ni måste. Plocka de där gröna med färger på toppen. Blommorna ju.
Det här är ju bara ett av de sätt jag har att säga farväl till er på ett vecker vis som ni är värda. Öppna min famn och ge er mit längt o colör.
Men ni. Ni ska köra, ni ska göra och vara något som nån i er nästan närhet åtår er för. Glöm inte ock både er själva och den i nästan närhet.
Känn de små små vågorna som säger att alla blir gamla ,men ni lever. Lev och njut av era liv och minns jättemycket att ni var och en. Var och en - är ett livets mirakel.
Tack för att jag fått uppleva er mirakel.
.
KRAM